Ok, jag är nästan beredd att ta tillbaka gårdagen inlägg. :)

Jag anser mig vara lite av en expert när det kommer till singelliv i 25+/35- åldern då jag själv befinner mig i spannet tillsammans med många av mina vänner. Eftersom jag också är tjej och bor i en svensk storstad så tror jag jag passar in perfekt i statistiken. Det här inlägget kommer att handla om vad skillnaden skulle vara om jag istället för tjej skulle vara kille, i samma ålder och bo i samma stad.

I min uppfattning så uppfattas tjejer och killar som är singlar på olika sätt. Jag har sällan hört någon benämna en singel kille som "ensam". Där handlar det oftare om "du har massor med tid på dig, lev livet & njut av att vara fri". Samtidigt har det ju en biologisk aspekt såklart. Killar kan ju skaffa barn senare i livet än tjejer och har kanske inte samma tickande klocka. En nära väninnan till mig närmar sig fyrtio och är hör och häpna singel utan barn, hon hade väldigt gärna velat ha man och barn men att hon skulle vara ensam på grund av detta stämmer inte. Omgiviningen ger henne ömkande blickar och tycker synd om henne för att hon är "ensam" vilket hon själv inte anser sig vara.

Idén till den här bloggen kom efter att jag för hundrade gången fått kommentaren "Är du fortfarande ensam? Du som är så trevlig, snygg & social." "Nej, jag är inte ensam, jag är singel" svarar jag också för hundrade gången. Visst, jag vill gärna bli dödsförälskad och hitta mannen i mitt liv men medans jag väntar på det tillfället så är jag definitivt inte ensam. Singel - ja! Ensam - nej!

I den här bloggen kommer jag filosofera över hur det är att vara singel, varför jag inte anser mig vara ensam och resan att till att hitta Mr. Right.